Konsten att handskas med regel nummer nio
Det är ett obestridbart faktum att kunskaper i matlagning är en fördel när man väljer att tjäna sitt levebröd i ett restaurangkök. Men minst lika viktigt är det att kunna hantera absurda situationer.
Hela världen är absurd, det är något som ingen kan förneka. Som små myror rusar vi fram och tillbaka över vår planet utan synbara mål och identifierbar mening. Bestämmer oss för vad som är viktigt och kämpar och slåss för att få igenom våra idéer, drömmar och planer. Misslyckas vi så förbannar vi vårt öde. Eller dem som därtill skyldiga äro. Den som tror på Gud bestämmer sig för att det är hans fel att livsplanerna istället för att leda till stora succéer ledde käpprätt åt helvete. Tror man inte på Gud så skyller man på Darwin eller Freud eller någon annan som verkar ha koll. Och det är bra. Det är alltid bra att ha någon att skylla på. Har man inget jobb så kan man skylla på arbetsmarknadspolitiken eller Göran Persson eller kanske ännu hellre på sina föräldrar för att de så fundamentalt misslyckats med att uppfostra en till en arbetsför individ. Har man däremot ett jobb, men detta endast fungerar med ett nödrop, så skyller man naturligtvis på chefen, vem annars?
På restaurangen där jag jobbar är de facto allting alltid chefens fel. Det är hans fel att en harmonisk och gemytlig arbetsplats med täta mellanrum förvandlas till kaos och kalabalik. Det är hans oförmåga att planera som ständigt försätter oss i de paniksituationer som med finaste restaurangterminologi betecknas som ”att sitta i skiten”. När man sitter i skiten, det är då man undslipper sig kommentarer som:
Jaså, du vill ha en biff? Inga problem. Låt mig bara slakta kossan först.
Att detta inte är någon överdrift åskådliggör nästa exempel. En dag fick jag nämligen ett telefonsamtal till krogen från min chef som var ute på vift:
Jenny, det kommer 120 pers som ska äta buffé om två timmar. Jag kommer snart med råvarorna.
Det är just i det läget som det gäller att behålla sitt sinne för humor. Konstatera att man jobbar på Fawlty Towers och agera därefter.
Det finns dock enstaka lägen då humorn sätts ur spel totalt. Det är när den nionde regeln (”Den bästa festen börjar i köket”) efterlevts något för intensivt kvällen innan. Att vara bakfull och stå vid en varm spis och försöka förstå hur mycket tre laxfjärilar plus en abborre plus sju biffar minus två felbeställda laxfjärilar och en biff plus en skaldjurssoppa blir är definitivt ingen behagfull upplevelse. En obehagsupplevelse som växer till kockångest när vår Basil till chef plötsligt stormar in i köket och förkunnar:
Verner Vögeli är här! Glöm alla andra beställningar!
Med stora ögon och tom hjärna stirrar jag på min chef. Verner? Hovtraktören? Här? Nu? Att laga mat till Verner Vögeli känns i det här läget lika stört omöjligt som att stifta fred i Mellanöstern.
Men å andra sidan, what do I care? Är det mitt fel kanske om det går åt helvete? Om maten smakar bränd eller halvkokt eller helt enkelt… illa? Är det jag som bär skulden om Verner talar om för hela Sverige att till Restaurang Si-och-så kan man inte gå? Nej, just det. Klart det inte är mitt fel. Klart det är chefens fel. Det säger ju sig självt.
Det var ju hans sprit jag drack igår.